Stormaktstiden kallas perioden i svensk historia mellan ungefär år 1611 och 1718. Under den tiden var Sverige en av Europas starkaste militärmakter. Landet deltog i många krig och erövrade stora områden runt Östersjön. Aldrig tidigare – och aldrig senare – har Sverige haft så mycket makt utomlands.
Det började på allvar med kung Gustav II Adolf, som moderniserade armén och deltog i det trettioåriga kriget i Tyskland. Han gjorde Sverige känt som en stark militärnation. Efter hans död fortsatte flera kungar, bland andra Karl X Gustav och Karl XI, att bygga ut riket.
Sverige styrde då över områden som Finland, Estland, Lettland, norra Tyskland och delar av Norge. Huvudstaden Stockholm växte, handeln ökade och staten blev rikare – men krigen kostade också mycket pengar och många liv. Bönder och soldater fick betala priset för kungarnas makt och ambitioner.
Stormaktstiden tog slut med Karl XII:s död år 1718. Efter många års krig mot bland andra Ryssland hade Sverige förlorat både soldater och territorier. Landet blev fattigt och trött på krig. Därför började en ny tid – frihetstiden – där riksdagen fick större makt och kungens roll minskade.
Stormaktstiden visar hur Sverige under en kort period kunde spela en stor roll i Europa, men också hur dyrt och svårt det var att behålla den makten.
Karta: ”Svenska Stormaktsväldet (1560–1815)” av Charles (Chhrls) och Memnon335bc, licensierad under CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.
.svg){kind=link}