Svenska namnsdagar är en tradition där varje dag i kalendern har ett eller flera förnamn knutna till sig. Många svenskar känner till sin namnsdag och vissa väljer att fira den. Födelsedagar är viktigare, men namnsdagen är ändå en del av svensk kultur.
Namnsdagarna har en lång historia. Traditionen kommer från den katolska helgonkalendern, där varje helgon hade en egen dag. När Sverige blev protestantiskt försvann helgondyrkan, men kalendern med namn blev kvar. Med tiden ändrades den och fick fler svenska namn.
I dag finns en officiell namnsdagslista som används av de flesta kalendrar. Den uppdateras ibland för att följa hur namnbruket förändras i Sverige. Nya namn kan läggas till och andra tas bort, men förändringarna görs långsamt.
En namnsdag firas oftast enkelt. Vissa får blommor eller ett kort. Andra uppmärksammar den bara genom ett sms eller ett meddelande på sociala medier. På arbetsplatser händer det att kollegor säger ”grattis på namnsdagen”.
I flera andra länder firas också namnsdagar. I Finland är namnsdagsfirandet nästan lika vanligt som i Sverige, och kalendern liknar den svenska. I Grekland är namnsdagen ofta viktigare än födelsedagen, eftersom många dagar är kopplade till helgon. I Polen, Ungern och Tjeckien är namnsdagar också en etablerad tradition. I länder som Storbritannien och USA finns däremot inget namnsdagsfirande. Traditionen är alltså vanligast i delar av Europa där den katolska eller ortodoxa kyrkans helgonkalendrar haft stor betydelse.
